Recension

Mer än bara skiljetecken

12 sep, 2019

Två intressanta böcker om allt du inte visste att du inte visste om interpunktion. Å sånt.

/ Foto: iStock.

”Interpunktion – mer än bara skiljetecken” skriver Alva Dahl – författare och översättare – i sin bok Interpunktion. Och även om Siv Strömquist – docent i nordiska språk vid Uppsala universitet – kallar sin bok Skiljeteckensboken, så är det uppenbart att hon inte är oense. I själva verket definierar hon ”interpunktion” som ”skiljeteckensanvändning”. Dahl är dock lite krångligare: ”Med interpunktionstecken menar jag alltså för det första icke-alfabetiska och icke-numeriska tecken, för det andra tomma utrymmen (som mellanrum och styckeindrag) och för det tredje bokstavsvariation.” Här är mitt försök till beskrivning: böckerna handlar om skriftspråkets alla betydelsebärande element utom själva bokstäverna i det svenska alfabetet. Som titlarna kanske antyder är dock Strömquist mer omfattande, medan Dahl är mer resonerande och reflekterande. Kort sagt kompletterar de varandra på ett utmärkt sätt.

Böcker för knappologer, alltså? Ja, på sätt och vis, men i synnerhet Skiljeteckensboken innehåller åtskilligt som ger svar på frågor som en översättare (och skribent i största allmänhet – men visst är vi översättare också skribenter) kan stöta på. Kommatering är ju inte bara ett klassiskt exempel; ibland kan det vara svårt att veta hur man bör sköta det, och framför allt ser vi ju dagligen i allehanda texter prov på den ena kommateringen mer mystisk än den andra. Strömquist ägnar detta komplex hela 14 sidor med regler och råd; Dahl kompletterar med sex sidor om kommaterings­principer genom tiderna. Och då är att märka att Strömquist ändå inte nämner sin egen lite kufiska användning: ”Men, för närvarande finns tecken…” (vid flera tillfällen) som alltså inte täcks i någon av hennes regler. Inte heller får någon av dem med den egendomliga kommatering som uppstår när en skribent tror att alla bestämningar till ett substantiv ska behandlas som adjektiv och alltså ska särskiljas av kommatecken (”en stor, blå, mjuk kudde”), gärna både före och efter – mitt senaste fynd är detta: ”Att medvetna fördomar får, annars rationella, människor att göra fel.”

Det som annars är kul med skrifter som dessa är att man gång på gång får lust att diskutera med författaren – om sånt som att Strömquist kunde ha nämnt de engelska termerna em dash och en dash för tankstreck av olika längd (kan vara bra att känna till även om de saknar svenska namn); men det gör Dahl, så det är okej. Båda två tar också upp citatstandard i andra språk, men ingen av dem nämner den praktiska engelska metoden för att citera flera textstycken i följd: man lägger inte in ett avslutande citattecken förrän efter det sista stycket:

”Stycke ett.
”Stycke två.
”Stycke tre.”

Och vad är poängen med det? Jo, om man på svenskt sätt omger varje stycke med citattecken kan ju läsaren inte med säkerhet veta att ingen originaltext har förekommit mellan styckena.

Vad mer att kommentera? Jo, Strömquist tar upp sätt att ange datum – kan ofta sätta myror i huvudet – men anger för löptext i ”mindre formella sammanhang” notationen ”27/2 2018” utan att påpeka att man i det läget bör föredra ”den 27 februari 2018”. Båda två kunde också gärna ha avrått från termen ”dash” för snedstreck. Och det hade varit kul med en redovisning av ursprunget till termen ”mellanslag” (ursprungligen avståndet mellan själva tecknet och trä/metalltypens nederkant, alltså radavståndet, men senare beteckningen på den kil som vid metallsättning slogs in mellan orden). Liksom att få se även den alternativa, mindre vanliga varianten av et-tecknet, , där man verkligen med lite fantasi kan urskilja E och T, men man kan ju inte få allt – och det man här får är väldigt mycket, både intressant och praktiskt matnyttigt.

Om det inte redan har framgått så är Skiljeteckensboken den uppslagsbok som man som skribent har bruk för nästan dagligen, medan Interpunktion ger mer kött på benen, i form av historik och funderingar, vilket kapitelrubriker som ”Interpunktion i skilda genrer”, ”Skriftens struktur och tankens” och ”Röstskiftning och gestaltning” antyder. Och på YouTube finns en 20 minuters intervju med Dahl om just detta ämne.

Slutligen: den som har den tidigare utgåvan av Skiljeteckensboken undrar kanske om man bör skaffa den nya. Det jag kan säga är att den är 60 sidor längre och innehåller ett nyskrivet (och längre) avsnitt om semikolon, tio nya sidor om ”Vilket tecken ska jag välja?” när det finns alternativ, femton nya sidor om ”Tecknen då och nu” och tio nya om ”Tecknen som stilmedel”, samt fler litteraturreferenser. Den riktigt intresserade kan nog ha glädje av detta (och skänka den gamla boken till någon behövande).

Skiljeteckensboken
Av Siv Strömquist. 248 sidor, Morfem. Andra utgåvan. ISBN 978-91-88419-07-1.
Ca 220 kr på Adlibris.

Interpunktion
Av Alva Dahl. 183 sidor, Morfem. ISBN 978-91-88419-00-2.
Ca 205 kr på Adlibris.

SAMMA FÖRFATTARE +

SENASTE INSLAG +