Kvinnorna i Svenskt översättarlexikon

Om översättarlexikonet
Svenskt översättarlexikon (SÖL) är ”ett biobibliografiskt uppslagsverk med artiklar om svenska och finlandssvenska översättare från äldsta tid till idag” (Lars Kleberg, Om Svenskt översättarlexikon). Lexikonet har utvecklats vid Södertörns högskolebibliotek med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och lanserades 2009, med förhoppningen att det ska fylla en stor lucka i kunskapen om vad den litterära översättningen och dess utövare betytt i svensk kulturhistoria. Lexikonet är fortfarande under utveckling och utvidgas kontinuerligt med nya artiklar. Huvudredaktör är Lars Kleberg, men ett imponerande antal andra forskare och artikelförfattare är eller har varit engagerade i projektet.

I lexikonet finns utförlig information om drygt 300 kända och mindre kända litterära översättare (i de flesta fall avlidna) och deras yrkesgärning, plus ett antal temaartiklar med intresseväckande titlar som Översättarnas materiella villkor i Sverige och Översättningar i B. Wahlströms ungdomsböcker (nostalgi, någon?).

Om rapporten
Under 2019 har Hans Landqvist, universitetslektor vid Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet, publicerat en forskningsrapport med titeln: Kvinnorna i Svenskt översättarlexikon. En ögonblicksbild utifrån översättningsvetenskapliga och metalexikografiska utgångspunkter. Där redovisas en empirisk undersökning om de kvinnliga översättare som behandlas i den version av Svenskt översättarlexikon (SÖL) som var tillgänglig det första kvartalet 2017. Landqvist är källa till samtliga citat i den här artikeln om inget annat anges.

Den första frågan är förstås den lättaste att svara på, och förhoppningsvis blir det inte alltför mycket av en spoiler att presentera svaret här: år 2017 innehöll SÖL 108 artiklar om kvinnliga översättare och 210 om manliga (oräknat temaartiklarna) – alltså ungefär en tredjedel kvinnor och två tredjedelar män.

Uppgifterna är visserligen inte huggna i sten, eftersom kvinnliga översättare omnämns i vissa SÖL-artiklar om manliga översättare utan att ha någon egen artikel i lexikonet, och det finns även artiklar om ”översättarpar” (hittills endast heteropar) som levt tillsammans och samarbetat i större eller mindre utsträckning – men den manliga dominansen får ändå sägas vara ganska tydlig. Som jämförelse har Landqvist, genom kontakter med bland annat SFÖ och Översättarcentrum, kommit fram till att könsfördelningen på dagens översättarmarknad är den omvända, med ungefär en tredjedel män och två tredjedelar kvinnor.

En fråga om prestige?
Landqvist kommer in på en intressant diskussion om högprestige- och lågprestigelitteratur och kvalitet kontra kvantitet som grund för bedömningen av vilka som ska betraktas som ”betydelsefulla översättare till svenska” och därmed tas med i lexikonet. Just kvalitetskravet verkar omfatta inte bara själva översättningen utan även den översatta litteraturen. Landqvist menar dock att även översättare som producerat stora mängder översättningar av lågprestigelitteratur är att betrakta som betydelsefulla, bland annat för att de bidragit till att öka läsintresset inom de breda folklagren. Som exempel på lågprestigelitteratur nämner Landqvist 1800-talets häftesserier, ofta översatta, som ”tillhandahöll raffel och pigromantik en masse, producerad i närmast industriella former, en billig och publikanpassad lektyr utan sofistikerade litterära ambitioner.” (Lars Wollin, 2013. Att översätta är nödvändigt. Kring halva nationallitteraturen i svensk och nordisk språk- och kulturhistoria. Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och litteratur 89, s. 321–324 (Citeras i Landqvist-rapporten)).

Enligt Landqvist finns det fler översättare med inriktning på högprestigelitteratur än på lågprestigelitteratur i SÖL, och han menar att det kan vara en del av förklaringen till den sneda könsfördelningen: ”Möjligen är det vanligare att kvinnor översätter i alla fall vissa typer av lågprestigelitteratur än att män gör det.”

Varför det i så fall kan tänkas förhålla sig på det sättet är en fråga som inte behandlas i Landqvists rapport, och han poängterar också i inledningen att hans undersökning är ”en översättningsvetenskaplig studie utan genusvetenskaplig förankring”.

I de följande kapitlen i rapporten redovisas en undersökning av de kvinnliga SÖL-översättarnas (och i vissa fall deras mäns) yrkesverksamhet som den presenteras i SÖL, med bland annat källspråk, genrer, parallell yrkesverksamhet med mera, också i förhållande till kvalitets- respektive kvantitetskriteriet som Landqvist nämner.

Värdefull resurs
Landqvist avslutar med en förhoppning om att undersökningen ska ha visat att SÖL erbjuder ett material för studier av översättning, översättare och översättningar till svenska utifrån olika syften och frågeställningar och lyfter fram tänkbara inriktningar för vidare forskning, bland annat jämförelser med de danska, norska, tyska och nederländska motsvarigheterna till Svenskt översättarlexikon.

Även för oss som inte är forskare men har ett generellt intresse för översättning och litteratur är SÖL – som alltså är en fullt levande databas och uppdateras kontinuerligt – en högintressant resurs, och Landqvists rapport klart värd att läsa i sin helhet.