Kompetent återväxt

Det har jag gjort på Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid Stockholms universitet i väl över 20 år nu. Jag brukar ställa varje ny studentkull frågan ”hur många har hört talas om CAT-verktyg”. Vanligen räcker typ fem studenter i den 40-hövdade skaran upp handen. En bit in i kursen får studenterna i uppgift att skriva en kort reflektion över vad de trodde att översättaryrket är när de sökte utbildningen, och vad de under kursens gång har insett att det faktiskt är. Nästan genomgående andas texterna stor förvåning över hur intensivt man använder datorhjälpmedel, hur långt automationen har hunnit och hur komplicerad marknaden är. Det är dock sällan någon ger uttryck för besvikelse – utan reaktionen är snarare ”oj, finns det så mycket mera i yrket än jag trodde, vad kul!”

Det som kan upplevas som obehagligt eller rentav hotande är den växande rollen för maskinöversättning. Alla studenter har givetvis hört talas om tekniken, men förvånansvärt många har antingen uppfattningen att MT-texter är lika dåliga nu som för tio år sedan, eller den att det snart inte finns utrymme för mänskliga översättare.

En annan tyngdpunkt i delkursen är att se på hur MTPE påverkar språkindustrins näringskedja och omfördelar arbetsuppgifter och ersättningar. Moraliska frågor kommer in på många plan för översättare, och MTPE-tekniken inför ytterligare ett plan – hur fungerar det med MT och konfidentialitet, och är det försvarbart att ta hjälp av MT i alla lägen? Och vilken kvalitetsnivå är rätt – top notch eller good enough?

Generellt verkar det som att studenterna närmar sig MTPE-världen med en något avvaktande attityd, men att delkursen inte avskräcker utan snarare ger studenterna råg i ryggen för att gå ut på språkets skitiga verkstadsgolv och sälja sina kunskaper i en tekniskt och ekonomiskt mycket förändrad miljö. Vi som har varit med ett tag får kompetenta efterträdare – det känns betryggande!