Kammarkollegiets nya auktorisationsprov för översättare

Kammarkollegiet (KK) har statens uppdrag (förordning 1985:613) att förse samhället med kompetenta tolkar och översättare, i syfte att ”bereda skydd för tredje man mot inkompetent yrkesutövning”, och utgöra en ”garanti för att tolken eller översättaren har den kompetens och redbarhet som krävs för fullgörande av ett uppdrag”. Detta har KK hittills säkerställt genom att låta examinanderna genomföra ett översättningsprov. Provet har bestått av en allmän, en juridisk och en ekonomisk text. Normalt består 10–15 procent av examinanderna provet. Idag finns 450 gällande auktorisationer, med 34 språk representerade förutom svenska – främst engelska, ryska, tyska, italienska, spanska, franska och finska, i nu nämnd ordning.

Provupplägget har på senare år utsatts för hård kritik, dels för ämnesurvalet, dels för att i stort sett alla hjälpmedel utom just internet varit tillåtna.

KK har kartlagt vilka kunskaper och färdigheter som ska krävas av en auktoriserad översättare, i hög grad utgående från Birgitta Englund-Dimitrovas utredning Auktoriserad translator – kompetens och prov, presenterad i Facköversättaren nr 1/2016. Kartläggningen vaskade fram 7 kompetensområden, med tillhörande kunskapskrav:

– Språklig kompetens
– Översättningskompetens (strategier, texttyper, granskning, bearbetning)
– Ämneskompetens (det svenska samhällets struktur)
– Yrkeskompetens (etiska riktlinjer, gällande lag, leveransformat)
– Interkulturell kompetens (överföra begrepp mellan språk)
– Informationssökning (olika sökverktyg, granskning och utvärdering av källor)
– Teknisk kompetens (grundläggande datorfärdighet – producera, bearbeta och leverera en digital text)

Resultatet av kartläggningen har varit på remiss hos flera instanser, däribland SFÖ, FAT och TÖI (Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet).

Enligt det nya provupplägget, som tillämpas från och med våren 2020 sker först ett utgallringstest (delprov 1) baserat på svensk realia, dvs. samhällskunskap och juridik, på yrkeskunskap inom översättning samt på svensk läsförståelse. Frågan ställdes om inte examinander borde få ett utgallringstest baserat på målspråksmiljö, men svaret från KK var att myndighetens uppdrag är att tillgodose Sveriges behov, inte andra länders, och att en sådan diversifiering av provet skulle bli för tungrodd.

De som består delprov 1 kallas till delprov 2, vilket består av två texter om ca 3 000 tecken vardera att översätta från käll- till målspråk – en med samhällsinformation, en annan om juridik. Vid delprov 2 förväntas varje examinand ha en egen bärbar dator. Man får koppla upp sig mot provlokalens WiFi men inte använda annan uppkoppling. Man arbetar mot en provplattform och får utnyttja resurserna som internet erbjuder, men inte ta hjälp av externa personer. Att detta respekteras kontrolleras genom ett formellt avtal mellan KK och examinanden, genom visuell övervakning av datoranvändningen i provlokalen och genom avläsning av kommunikationsloggar. Fusk medför automatiskt underkännande och eventuellt förbud mot förnyad examination i ett visst antal år.

Översättningsproven granskas stegvis – om samhällstexten inte blir godkänd kommer övertsättningen av en juridisk text inte att granskas.

14 feltyper har definierats, med indelning i grova fel och övriga fel. 1 grovt fel betyder normalt att provet underkänns, men undantag kan medges. KK konstaterar att ett prov sällan är felfritt. Det går att begära omprövning av en bedömning. KK avgör då om provet ska bedöms av en annan person.

Om båda översättningarna godkänns vidtar en redbarhetsprövning – utdrag ur belastningsregistret och examinandens skötsel av sina krediter granskas. Om dessa aspekter är OK tilldelas examinanden titeln auktoriserad translator.