I döda nördars sällskap

Emilio Dahl är död. Hur många av Facköversättarens läsare kände Emilio? Kände jag Emilio? Tveksamt. Jag träffade honom då jag, som mycket grön köksbordsöversättare, deltog i SFÖ:s första konferens – det legendariska eventet på Ålands hav 1991. Jag överlåter åt Ian Hinchliffe att berätta det relevanta kring Emilio – för min del räcker det att jag från ett yrkesliv inom dåvarande ASEA på åttiotalet, utan något större mått av struktur, mål eller framgång i karriären, kom in i en miljö som jag kände var min, en miljö av likar, en miljö där jag uppskattades och inte behövde skämmas för att vara språknörd. Och en miljö där det fanns stora orakel. Som Emilio. Tadeusz Cynkin. Gunnar Carlsson. Dieter Hammer. Ian och Inga-Beth Hinchliffe. Carlos Gisbert. Bo Widegren. Några döda. Några i pension. Några i högsta grad verksamma. Men alla orakel för en gröngöling på Ålands hav för 30 år sedan.

Det handlar om 30 år under vilka översättningens villkor troligen har förändrats mer än under tiden från Hieronymus till Ålands hav. 30 år under vilka även jag har hunnit bli en rätt garvad översättare som tillåter sig att ha åsikter. Orakel? Njääää – inte som Emilio – må han vila i frid bland övriga orakel som har dragit gräsmattan över sig. Men visst, jag blir tillfrågad ibland, typ för att skriva den här reflektionen.

En sak jag reflekterar över är varför en del översättare som kom in i gemet lika tidigt som jag hoppar av verksamheten – eller har gjort det för länge sedan – medan andra bara tycker att det blir roligare – trots pressade priser och jobbig ny teknik som CAT-verktyg, databaser, MT, efterredigering, afteranalys … you name it.

Vi kom nog alla in i branschen just som språknördar – därtill med erfarenhet från näringslivet eller offentlig verksamhet – eller åtminstone med ett stort intresse för detsamma. Vi bytte suddiga fotostatkopior av ordlistor med varandra, skrev brev – pratade rentav i telefon – men det var språknörderiet som var det primära. Visst, PC:n kom, men den var ju inte mer än en effektiv skrivmaskin.

Men i slutet av 1990-talet kom CAT-verktygen, och det var där utsållningen började. Det räckte inte att vara språknörd – nu måste man vara tekniknörd och förstå sig på datorer och program också. Resten är historia – jag ska inte lista alla tekniska framsteg som leder till allt effektivare datorstödd översättning, till allt dystrare miner bland de som bara ville översätta och till allt gladare tjut från de små meccanopojkarna och -flickorna. Kan bara konstatera att den utvecklingen ledde till stor frustration för många oerhört duktiga språkmänniskor, och till glädje och entusiasm för andra duktiga språkmänniskor + ett koppel människor som säkert också är duktiga, men inte alltid på språk …

Om jag ändå får avsluta denna betraktelse med ett orakelartat uttalande – det skulle vara på sin plats med lite flera språknördar bland tekniknördarna, även om jag personligen med entusiasm försöker uppfylla båda rollerna!