Hvad andre oversætter kan lære af undertextere

Som undertextare själv tyckte jag att föreläsningen var en häftig analys av yrkets alla processer från ett forskningsperspektiv.

Som vi alla vet är undertexter en av de mest lästa typer av text – minst tre timmar om dagen sägs det att vi tittar på dem. De används för lästräning och språkinlärning, de ger inklusivitet åt döva och hörselskadade och de förmedlar kunskap och kultur. Undertexter är intersemiotiska – mitt första nya ord för dagen. Det betyder att de omvandlar talspråk till skriftspråk.

Undertextning tvingar en att konfrontera tanken: vad är en bra översättare? Undertextare måste analysera mera, eftersom det som sägs ska komprimeras till korta rader som ändå återger både handlingen och karaktärernas personligheter. Och behovet av att korta gör att översättningsteori inte alltid passar in på undertextning.

Texterna ska alltid vara: Synliga men omärkliga, lätta att läsa, språkligt och grammatiskt korrekta och idiomatiska, allt inom tajta tids- och utrymmesbegränsningar.

En annan begränsning är det hon kallade ”skvallereffekten” – att man som tittare har tillgång till källan samtidigt som man läser undertexten. Tittarna har ofta en del kunskap om källspråket, och även om man inte förstår särskilt mycket kan man ofta ord som ja och nej. Och därmed får man inte som undertextare översätta repliken ”Are you okay?” med det som hade varit naturligast på danska, ”Er det noget galt?”/”Är något fel?” eftersom tittaren lätt kan bli förvirrad när svarsrepliken ”Yeah” översätts till ”Nej”.

En annan aspekt av skvallereffekten är att man måste ta hänsyn till det som tittaren ser i bild. I översättningen av en ordlek där solrosor eller ”sunflowers” kallades ”son-flowers” för att de kom från sonen, kunde översättaren inte få fria händer att välja en annan blomma vars namn eventuellt hade lämpat sig bättre för ordleken, eftersom just solrosor var synliga i bilden. Lösningen blev det mindre tillfredsställande ”solsikker” – ”søn-sikker”.

Översättningsstrategier
På makro-/globalnivån kan man säga att textnära vs fri översättning ligger på ett spektrum, det är inte alltid det ena eller det andra.

På mikro-/lokalnivån får man överväga varje replik och replikväxling på menings-/frasnivå, för att se vad som ryms och hur man bäst kan komprimera för att inte tappa betydelse. Metoderna är: Direkt överföring, anpassning, ersättning, explicitering, direktöversättning, utelämning, kondensering, inlåning, ombyte, indirekt översättning, omskrivning. Kirsten Marie gav exempel på alla.

Men det hela kan egentligen sammanfattas av frågan: “Vad trumfar vad?”

Ibland trumfar tid/utrymme innehåll. Exemplet här var en stor lista som fick kortas och sammanfogas –”wives, husbands, sons and daughters” blev ”släktingar”.

Ibland trumfar idiomatiskt språk textnära översättning: ”Can I get back to you on that?” blev ”Kan jag få tänka på det?”

Ibland trumfar innehåll tid och utrymme. Ibland kan man välja ett enda ord som säger det mesta av det som egentligen uttalas.

Kirsten Marie Øveraas avslutar med huvudlärdomen hon har fått av att jobba med undertextning: Förståelse är viktigare än trogenhet till källtexten. Så var kreativ!

”Men vi har tid att slå upp ord!” påpekar Kirsten Marie. Men det stämmer att båda har en muntlig kvalité, att språktonen måste komma med. Och både tolkar och undertextare har en viss tidsbegränsning som inte finns i dokumentöversättning.

Moderatorn avslutade med att konstatera att medielandskapet har förändrats. Marknaden för undertextare har exploderat och det är svårt att möta behovet. Det kunde Kirsten Marie hålla med om, och hon tillade att det är ett stort problem då amerikanska företag betalar alldeles för lite och vill ha allt för fort. Lösningarna, som vanligt, är att få brukarna att kräva bra undertexter och att etablera riktlinjer för yrket. Något som man nu har gjort i Danmark.