Hur blir man översättare?

Kanske är ett dåligt minne inte alltid en nackdel. Jag är i alla fall ganska säker på att jag har läst så gott som alla kåserier i denna bok när de först publicerades i Språktidningen, men de kändes ändå som alldeles nya när jag nu läste dem. Vilket förstås bidrog till läsnöjet.

Det rör sig alltså om ganska korta texter om översättning av skönlitteratur, skrivna av de erfarna och meriterade översättarna Anders Bodegård, Kerstin Gustafsson, Janina Orlov och Jan Stolpe (som alla kort presenteras i boken). Och egentligen bör man väl inte förvånas över att de skriver så himla väl – den som inte skriver bra på svenska blir ju ingen bra översättare. Men att det finns så mycket intressanta erfarenheter att förmedla väckte ändå gång på gång min förundran under läsningen. Det är frestande att här ta med citat efter citat, men det vore samtidigt lite fusk. Jag ska kanske nöja mig med följande, av Jan Stolpe, i artikeln Hur gör man (för att bli översättare). Han säger att ”man är [på förlaget] i regel inte intresserad av ett visst främmande språk i största allmänhet, utan av en viss sorts texter på det språket. Om du vill översätta från exempelvis franska alldeles ospecificerat kan du naturligtvis kontakta ett bokförlag och anmäla ett sådant intresse. Då stoppar förlaget in papperet med ditt namn i en pärm, och kontaktar dig sedan aldrig. Jag har sett sådana pärmar, de är gravmonument över släckta förhoppningar.” (Samme Stolpe har för övrigt också med bidraget Hur blir man översättare?, som dock mer handlar om själva hantverket.)

Boken är hur som helst proppfull med fängslande och spirituella betraktelser om allt från specifika språkliga problem till betraktelser över kommatering, sexskildringar, kontakter med författare (”Nej, för det mesta inte alls, till exempel inte med Gustave Flaubert.”), tidsmarkörer i språket, olika författares olika sätt att beskriva olika företeelser … Nej, en sån här uppräkning är egentligen rätt meningslös eftersom boken innehåller drygt femtio bidrag, vart och ett med sitt särskilda tema. Jag får nöja mig med en varm rekommendation och konstaterandet att åtminstone somliga översättare kan vara suveränt underhållande – och förstås intressanta – när de berättar om sitt värv. (I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Erik Anderssons både roliga och lärorika två böcker Översättarens anmärkningar och Dag ut och dag in med en dag i Dublin.) Och ett avslutande citat, faktiskt även det från Jan Stolpe:

Det var en gång en granne som frågade vad jag hade för yrke. När jag svarat sade han:

– Då måste du vara bra på ett annat språk och kunna en massa ord. Precis alla ord i det språket!

– Nja, det kanske inte är det som är konsten, svarade jag.

En dag kom han in i mitt arbetsrum. Ordböcker och uppslagsverk från golv till tak.

– Nu förstår jag vad du menade med att du inte behöver kunna alla ord. Här kan du ju slå upp allting! (Detta var före datorernas tid.)