SFÖ-konferens 2022

Dubbelföreställning i undertextningens värld

23 maj, 2022

Karlstadskonferensen bjöd på många roliga och intressanta föreläsare, inklusive en dubbelföreställning för den som är intresserad av undertextning. Först ut var Jan Pedersen.

Jan Pedersen, docent vid Tolk- och översättarinstitutet. Jan Pedersen, docent vid Tolk- och översättarinstitutet. / Foto: Björn Olofsson.

Jan Pedersen är docent i översättningsvetenskap på Stockholms universitet med särskild fokus på medieöversättning – alltså undertextning. På fredagen bjöd han oss på en liten genomgång av det som utmärker undertextning från annan översättning.

Vi har ofta hört att undertexter är den mest lästa textformen i Sverige. Men mycket har hänt de senaste åren: Dels är det en starkt ökad efterfrågan. Lagen om tillgänglighet till digital offentlig service samt streamingtjänster med stora filmkataloger har lett till en explosion av undertexter, både sammaspråkstexter för hörselskadade och en uppsjö av utländska filmer och serier med översättningstexter.

Samtidigt har antalet yrkesundertextare minskat av flera anledningar, framförallt den problematiska löneutvecklingen som har lett många undertextare att sadla om. Dessutom är undertextning ett hantverk som tar lång tid att lära sig för att kunna jobba snabbt och effektivt nog att tjäna ordentligt.

Situationen med tillgång och efterfrågan gör att förutsättningarna aldrig har varit bättre för att tvinga igenom högre arvoden för undertextare. Medieöversättning står idag endast för 0,1–0,01 % av produktionskostnaden för t.ex. Netflix, en försvinnande liten investering för en tjänst som är så viktig för att nå en bredare publik.

Undertextning som hantverk

”De bästa undertexterna är sådana man inte lägger märke till”, säger översättaren Niels Søndergaard. Precis som med annan översättning märks undertexter bara när det blir fel. Men utmaningarna är fler än i facköversättning.

Undertexter handlar om polysemiotik – samspelet med bild och ljud. De måste ta i beaktning inte bara verbala ljud utan även icke-verbala ljud, text i bild och bilden som helhet. De representerar ett modusskifte: från tal till skrift. Och så de viktiga tids- och utrymmesbegränsningarna: människor kan tala väldigt fort, men läser gör vi mycket långsammare. Texten måste ligga kvar i bild länge nog för att hinna läsas.

Och därtill har man miljontals kritiker i tv-soffan.

Teknologiska lösningar

Problemet är att många undertexter behövs, men få undertextare finns. Två lösningar har blivit allt vanligare på senare år: dels på förhand skapade engelska undertextmallar för översättarna att följa (kallade EMT, English master templates), som ofta skapas av människor i låglöneländer, dels datorgenererade undertexter genom röstigenkänning, följt av maskinöversättning och till slut korrektur av människor. Ja, vår kära käpphäst MTPE, machine translation post editing, har gjort inträde även i medietextning.

Hur bra är efterredigerade maskinöversatta texter?

Jan Pedersen och doktoranden Hanna Hagström har genomfört en undersökning där de jämförde MTPE-undertexter och undertexter utan MT. Grundmaterialet bestod av 13 avsnitt med och 13 avsnitt utan maskinöversättning.

De fann att MTPE-undertexter är:

snabbare (fler texter per minut, kortare lästid)
muntligare (behåller mer av talspråksdragen, mm-hm, aha)
mer osammanhängande (färre fullständiga meningar)
ofullständiga, saknar ofta viktig information
inkonsekventa i interpunktionen
osyntaktiska i segmenteringen

Deras tekniska analys såg ut så här:

Undertextningsbolagens branschorganisation EGA har uttalat sig om att 95 % korrekthet är fullt acceptabelt. Däremot kräver brittiska kommunikationsmyndigheten Ofcom hela 98 % felfritt till och med i direkttextning, alltså när man skriver undertexterna direkt under sändning och inte har tid att korrekturläsa innan texterna ligger ute. Det är en stor skillnad i kraven! Och undertextningsbolaget Iyunos vd säger sig tydligen vara missnöjd med kvalitén på hela 95 % av undertexterna deras frilansare producerar.

Pedersens föreslagna åtgärder

När det gäller EMT-filer kan man förbättra utbildningen av både EMT-producenter och efterredigerare – som ju är olika färdigheter. När det gäller de rent teknologiska lösningarna ska man se röstigenkänning och maskinöversättning som hjälpmedel och inte universallösningar. Man ska snarare sträva efter att bli en ”augmented translator” – maskinen ska jobba för människan, människan ska inte städa upp efter maskinen.

Framförallt bör undertextare vara delaktiga i utvecklingen och lönerna måste höjas för att förhindra hjärnflykt. (I’m looking at you, Iyuno.)

Under frågestunden berättade Mats Linder om ett förslag han skickat till Medietextarna (fackklubben i Journalistförbundet som representerar undertextare) om att filmrecensioner bör tala om vem som har översatt filmen. Inget har dock blivit av förslaget.

En annan kollega byggde vidare på det med att påpeka det sura i att Netflix inte visar credittexterna.

Till sist var det en fråga om huruvida översättarna får ta del av bild och ljud när de undertextar. Pedersen svarade att han rekommenderar på TÖI att man bör tacka nej till jobb där man inte får se filmen. Det är alldeles för mycket som kan bli fel utan bildsammanhanget.

SENASTE INSLAG +