Språkvård

Det krångliga med klarspråk

19 apr, 2022

Natalia Walawender, översättare i polska, reflekterar över svårigheterna med översättning av klarspråk.

/ Foto: iStock

Vad är det som skaver?

Sverige har en lång tradition av klarspråksarbete – det påbörjades redan på 1960-talet. Även Polen arbetar mer och mer intensivt med frågan sedan drygt ett decennium. Ändå är det ofta något som skaver när jag översätter svenska klarspråkade texter till polska. Trots att underlaget är klanderfritt kan det vara svårt att få den översatta texten att låta naturlig. Vad beror det på? Jag har bestämt mig för att gå på djupet med problemet.

Klarspråksarbete i Sverige

Det svenska klarspråksarbetet började på 1960-talet då Statsrådsberedningen gav ut de första riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar. Under 1970-, 1980- och 1990-talet utkom flera liknande publikationer, bl.a. Språket i domar och beslut, Att skriva bättre offentlig svenska och Myndigheternas skrivregler.

Under tiden genomfördes även utredningar kring modernisering av myndighetsspråket och en utbildning för språkkonsulter grundades vid Stockholms universitet.

På 1990-talet började arbetet ta fart på riktigt: regeringen tillsatte Klarspråksgruppen vars uppgift var att främja språkvårdsaktiviteter hos de svenska myndigheterna, Sverige förde en dialog med EU om en reform av den europeiska skrivkulturen, och den nya språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen bildades.

De olika processerna utmynnade i en ny språklag som trädde i kraft den 1 juli 2009. I språklagen står det att den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig. Sedan dess är alla svenska myndigheter, kommuner, regioner och andra offentliga organ bundna av lag att kommunicera på klarspråk. Kännetecknande för den svenska klarspråksmodellen är att frågan ägs centralt av en myndighet (Språkrådet) och är definierad i lagstiftningen.

Internationellt

Sverige är såklart inte ensamt om att verka för ett begripligare myndighetsspråk. Liknande insatser görs av språkmyndigheterna i andra nordiska länder som dessutom samarbetar med varandra genom ett nordiskt klarspråksnätverk. I EU-parlamentet finns ett direktorat för medborgarnas språk (Directorate for Citizens’ Language) med en avdelning vid namnet Clear Language and Editing Unit som bl.a. sysslar med att ”översätta” EU-texter från krångelspråk till klarspråk.

Det finns även en organisation vid namn EFNIL (European Federation of National Institutions for Language) som förenar språkråden i de olika europeiska länderna. Inom den verkar en projektgrupp som heter Elips (European Languages and their Intelligibility in the Public Sphere). Elips jobbar med att undersöka statusen för klarspråksarbetet i EU-länderna. På ett internationellt plan verkar organisationerna Plain Language Association International, Clarity International och Center for Plain Language. De har olika ursprung och infallsvinklar men samverkar i ett större projekt att ta fram en internationell ISO-standard för klarspråk.

Klarspråksarbete i Polen

I Polen började resan mot ett begripligare myndighetsspråk år 2010 då Ministeriet för regional utveckling (Ministerstwo Rozwoju Regionalnego) gav ut riktlinjer för tjänstemän om hur man skulle skriva om europeiska fonder. Bakgrunden till detta var att det fanns EU-medel att söka som inte utnyttjades eftersom folk inte begrep informationen om dem. Samma år gick flera myndigheter (bl.a. den polska ombudsmannen för mänskliga rättigheter, senaten och polska språkrådet) samman i en kampanj för ett medborgarvänligt offentligt språk.

2010 grundades också en akademisk enhet vid universitetet i Wrocław som fick ansvaret att jobba med klarspråksfrågan, utarbeta riktlinjer och certifieringar m.m. (Pracownia Prostej Polszczyzny). De efterföljande åren blev ett slags inkubationsperiod och utmynnade i Förklaringen om klarspråk (Deklaracja prostego języka) som 2018 undertecknades av flera ministerier och andra myndigheter.

Så småningom anslöt även den kommersiella världen – banker, försäkringsgivare, m.fl. till förklaringen. Fler universitet har börjat jobba med frågan, det anordnas konferenser, debatter och kurser i klarspråk. Kännetecknande för det polska klarspråksarbetet är att frågan ägs av flera parter och att klarspråksinitiativen kan liknas vid gräsrotsarbete – de har tillkommit utifrån behovet och viljan att kommunicera begripligt, snarare än införts från ett centralt håll.

Än så länge är klarspråk inte lagstadgat i Polen, det polska språkrådet arbetar snarare bevarande och har som uppgift att skydda det polska språket, värna om dess korrekta användning samt motverka dess vulgarisering.

Hur skiljer det sig mellan länderna?

Förutom mognadsfrågan, alltså hur länge man har arbetat med klarspråk, är det några andra aspekter som skiljer sig mellan det svenska och det polska klarspråksarbetet. För det första finns det en tydlig gränsdragning i relationen mellan staten och medborgaren i respektive land. Sverige bygger på en ”servicevänlig” modell där staten är till för medborgarna, statsapparaten ska stötta och tjäna dem som bor i landet. I Polen har statsapparaten snarare en reglerande roll. Staten talar om för medborgarna hur de ska göra och medborgarna ska följa anvisningarna. Detta resulterar i att den svenska staten talar vänligt till sina användare, medan den polska staten talar bestämt – och dessa tonlägen återspeglas även i klarspråket.

Den andra stora skillnaden är att konceptet klarspråk infördes i Sverige uppifrån – från en central myndighet och neråt i leden. Det innebär bl.a. att frågan har en uttalad ägare, det finns explicita regler att förhålla sig till och ett otvetydigt kompetenscentrum. I Polen däremot är klarspråksfrågan mycket spretigare, det finns många initiativ och man arbetar parallellt med olika aspekter av frågan. Det innebär också att det finns olika tolkningar av vad klarspråksarbete bör innebära och fokusera på och ingen som äger frågan i dess helhet.

Dessutom är klarspråk inte bara är en språklig företeelse som handlar om meningsbyggnad, satslängd, ordval, etc. Det är även en fråga om kultur och mentalitet. I många länder, bland dem Polen, uttrycker man makt och status genom att formulera sig på ett komplext sätt och använda svåra ord. Historiskt sett differentierade sig till exempel offentliga tjänstemän med högre utbildning från de obildade massorna just genom sättet att tala och skriva på. När jag pratar med de polska förespråkarna av klarspråk nämns ofta just detta exempel på motstånd – ”jag har inte gått och utbildat mig i flera år för att nu använda ett enkelt språk”. Det ligger en viss pondus i att känna till de svåra och mindre frekventa orden samt kunna bilda långa meningar med nominalfraser och flera underordnade satser. Det är ett tecken på kompetens och intelligens. Dessutom förväntas man att uttrycka sig formellt som representant för en offentlig myndighet.

Vad innebär det för översättaren?

Låt mig illustrera skillnaderna med några exempel på vilka svårigheter som översättaren rent konkret stöter på.

Ett typiskt grepp inom klarspråk är att personifiera avsändaren och mottagaren – vi (myndigheten) talar till dig (medborgaren). På polska fungerar det numera utmärkt att en myndighet skriver ”Vi vill att …” (i stället för ”Verket anmodar till att …”) men man kan däremot absolut inte dua mottagaren i detta sammanhang. Myndigheten är fortfarande ni (eller ”Pan/Pani” som det heter på polska) med sina mottagare. Här gäller det att manövrera snyggt mellan de olika språknormerna så att den översatta texten hamnar i rätt register. (Intressant är också att det är mer och mer accepterat att företag använder du-formen i sin kommunikation till konsumenter, och att unga polska språkbrukare verkar ha svårt att veta i vilka texter som man ska nia och i vilka man kan dua – ett skifte är alltså på gång!)

Ett annat huvudbry för översättaren av svenska klarspråkade texter är meningslängden – jämför ovan om kultur, mentalitet och förväntningar i formella sammanhang. Jag har jobbat med många informationstexter skrivna av svenska myndigheter där man hade lagt ner möda för att använda korta, klara och tydliga meningar. Och det fungerar utmärkt på svenska! Texterna är oftast ett nöje att läsa, informationen presenteras väldigt tydligt och texten har en skön inre rytm. Vid översättning till polska blir dessa korta, rediga meningar helt fel. Dels får de texten att se oseriös ut, dels kan de skapa en känsla av att avsändaren tror att mottagaren knappt är kapabel att läsa. Så för att inte skriva den polska mottagaren på näsan behöver de fina, korta meningarna ibland slås ihop till lite längre konstruktioner stadgade med bindeord.

Summering

Svenska språkvårdare har arbetat med klarspråk länge och Sverige ses som föredöme inom området. Att källtexten är skriven på ett vårdat, enkelt och begripligt sätt underlättar inför översättning men det finns skillnader mellan språk och länder som kräver anpassningar av måltexten. I vissa kulturer förväntas myndigheter uttrycka sig komplext och formellt, och en alltför bokstavlig översättning av en klarspråkad text från svenska kan innebära ett registerbrott. Lyckligtvis är klarspråk inte likställt med ett enkelt språk – det ska bara vara begripligt och inte onödigt komplicerat. Sverige har kommit långt med att avkomplicera kommunikationen, Polen har en bit kvar att gå. Som översättare som rör sig mellan de två språken är det roligt att följa utvecklingen.

Tack

Ett stort tack till alla översättarkollegor som deltog i mitt lilla klarspråksexperiment inför skrivandet av denna artikel: Milenko Bjelica, Ioannis Mattos, Elisabeth Prudic, Reijer Schoon, Luca Vaccari och Chris Wayment.

Källor
https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-klarsprak/
https://www.isof.se/lar-dig-mer/publikationer/tidskrifter/bulletinen-klarsprak/nummer-1-2022
https://op.europa.eu/en/web/who-is-who/organization/-/organization/EP_SG/EP_DPPE07D
http://efnil.org/
http://efnil.org/projects/elips
https://plainlanguagenetwork.org/
https://www.clarity-international.org/
https://centerforplainlanguage.org/
https://rjp.pan.pl/
http://ppp.uni.wroc.pl/
http://ppp.uni.wroc.pl/publikacje.html
Piekot T., G. Zarzeczny, E. Moroń, 2019, Standard ”plain language” w polskiej sferze publicznej, (publicerad i:) M. Zaśko-Zielińska, K. Kredens (red.), Lingwistyka kryminalistyczna. Teoria i praktyka, Wrocław: Quaestio, 197-214.
• Intervju med Tomasz Piekot, ansvarig för klarspråksenheten vid Universitetet i Wrocław
Intervju med Justyna Zandberg-Malec, Clarity Internationals representant i Polen

SAMMA FÖRFATTARE +

SENASTE INSLAG +