Avtalsverkstad

Bland deltagarna fanns många frilansare men även företrädare för beställarorganisationen Språkföretagen och norska kollegor från Norfag som arbetar med ett liknande projekt.

Ett standardavtal är – i det här fallet – ett slags mall som beställare och leverantör av översättning ska kunna använda när båda parter vill sluta ett bra avtal. Ett sådant standardavtal säger ingenting om det materiella innehållet (pris, tider, metoder osv.) – eftersom dessa är förhandlingsfrågor mellan parterna – men föreslår en struktur för avtalets form (att man t.ex. bör bestämma ett pris, fastställa leveranstider och vara överens om arbetsmetoderna).

Det finns s.k. lagrum som kan användas i en sådan situation – mest känd är kanske generalklausulen i avtalslagen 3 kap. 36 § som säger att ”oskäliga” avtalsvillkor får jämkas – men i huvudsak saknas regler om hur avtal mellan beställare och leverantörer av tjänster får se ut.

Båda parter är nämligen näringsidkare och då föreligger full avtalsfrihet. Alla villkor är alltså fritt förhandlingsbara.

Den här ”laglösheten” orsakar problem, särskilt i de fall den ena parten ”intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet” (generalklausulen) och överenskommelsen då präglas av en obalans i styrka mellan parterna. Sådana ”obalanserade avtal” är på längre sikt inte bra för någon – inte för beställarna, inte för leverantörerna och inte för en allmänt sund och värdeskapande utveckling av branschen. Ingen vill vara översättare om det är tråkigt och dåligt betalt – ett ämne som utvecklades i samtalet mellan SFÖ och Semantix.

Många tjänstebranscher liknande vår har haft samma problem och varit oroliga för sin framtid. En ofta tillämpad lösning är att ta fram ett standardavtal, så som vi önskar göra nu. För att lösningen ska vara framgångsrik behöver alla aktörer på marknaden vara inblandande när standardavtalets formella (inte materiella, se ovan) innehåll ska förhandlas fram. Sen är det upp till branschorganisationerna att driva igenom att förhandlingsresultatet verkligen tillämpas av marknadens aktörer.

Det vi gjorde på Södertäljekonferensen var ett utvecklingssteg på denna resa. Vi presenterade ett diskussionsunderlag som visade vilka delar vi anser bör ingå i det färdiga avtalet och sedan ställde vi frågor kring detta.

Vissa regler är rätt så självklara medan andra frågor – t.ex. rörande påföljder vid avtalsbrott eller val av felansvar – kan vara besvärligare att komma överens om. Vi efterfrågade även åsikter om vilken betydelse vi bör tilldela de nya ISO-standarderna om översättning och efterredigering.

Tiden var för kort för att vi skulle hinna gå igenom alla frågor, men vi hade ändå livliga diskussioner, t.ex. om vad lojalt beteende egentligen innebär för en leverantör respektive för en beställare.

Ett mycket viktigt resultat var också att vi kunde samla in adresser till några medlemmar och representanter som vill agera remissinstanser i det fortsatta utvecklingsarbetet.

Nästa steg i processen blir att vi håller motsvarande möte på tyska BDÜ:s konferens i november 2019 och samlar in åsikter och kontakt med intressenter även där.

Om du är intresserad av att se diskussionsunderlaget vi delade ut eller vill hållas uppdaterad om denna spännande (och utmanande) utveckling, skriv då gärna till avtalgruppen.