SFÖ-konferens 2019

Avtackningen som inte blev av

27 apr, 2019

Årets konferens var min sjätte (!) och när jag skriver det här har det gått drygt två veckor sedan en del av oss var i Södertälje.

Ingrid Olsson. Ingrid Olsson. / Foto: Privat.

Årets konferens var min sjätte (!) och när jag skriver det här har det gått drygt två veckor sedan en del av oss var i Södertälje. Det finns många fantastiska saker att säga om årets konferens, men några av de reflektioner som nått mig och gjort mig allra varmast om hjärtat är att den uppfattats som vänlig och trevlig. Det kan tyckas självklart, men så har det faktiskt inte alltid varit. Ord som ”den trevligaste konferensen jag någonsin varit på” gör mig väldigt glad eftersom vi i år jobbat lite extra på att det skulle bli just så. När jag skriver vi menar jag konferensgruppen (stor eloge till hela arrangemanget), styrelsen och jag.

Utan att överdriva kan man säga att min roll i föreningen förändrats en del under mina år på SFÖ. En av de nya roller som jag fått (ganska spontant faktiskt) verkar vara att jag är med  och avtackar medlemmar som kliver av förtroendeuppdrag. Kanske inte en av mina mest kompetenskrävande uppgifter men absolut en av de roligaste. Förra året var en av dem jag avtackade Christina Norrman, min vapendragare och då föreningens kassör. Jämte ordföranden den personen jag haft absolut mest kontakt med sen jag började på SFÖ. Jag tror att de båda under de mest intensiva perioderna lagt en var sin halvtid på sitt ideella uppdrag, vilket kanske förklarar hur viktiga de är för föreningen och mig.

När jag skulle säga något till Christina på avtackningen kunde jag inte hålla rösten stadig och det rann en och annan tår, så då förstår ni nog hur nära vi arbetat och hur viktig hon varit för mig både som arbetskamrat och vän.

Efter årets konferens, och nya avtackningar, påmindes jag om att det saknas en viktig person i raden av dem som tackats och hyllats. Just den jag tänker på var planerad till medlemsdagarna i Göteborg 2017, men tyvärr gick den inte att genomföra då. Och när jag lämnade Södertälje i år kunde jag inte släppa att det fortfarande inte skett. Jag kunde inte släppa att jag verkligen önskar att jag fått tagit upp henne på scenen. Att jag hade fått säga det här:

”Den sista personen som ska avtackas ikväll är en kvinna som har hjälpt mig att utvecklas till den kvinna jag är idag. Hon har ifrågasatt mig när jag gjort fel, skrikit åt mig när vi varit arga på varandra, berömt mig när jag gjort rätt, tröstat mig när jag varit ledsen och peppat mig när jag varit trött. Hon har oförtröttligt drivit föreningen framåt i en tid när allting plötsligt verkade ha blivit totalt kaos. Vågat driva på när ingen annan gjorde det. Hårt ifrågasatt förändring, vilket var mycket frustrerande. Men uppmuntrat densamma när argumenten var bättre slipade. Alltså en fantastisk ledare. Och för mig en vän – Välkommen upp på scen … vår avgående ordförande Ingrid Olsson!!”

Ni förstår förstås att jag inte kommit långt in i texten innan rösten brustit och tårarna kommit, så kanske var det bättre att jag fick skriva ned det här, så att alla faktiskt fick se det. Jag kan inte nog tacka Ingrid som chef och framförallt vän. Och det kan nog inte föreningen heller faktiskt. Tack fina du!

Nåväl. Häng med mig ut i världen nu! Med ett lite öppnare hjärta. Le åt en främling. Ge en spontan komplimang till en kollega. Glöm inte att berömma goda insatser och förbise när någon begår misstag. Då kommer alla framtida konferenser bli lika trevliga och vänliga. Alla vardagar också när man tänker efter!

SENASTE INSLAG +