Att avtala ramar …

Sådana avtal, som annars mest används inom amerikansk eller brittisk jurisdiktion, har vanligen detaljerade bestämmelser för alla möjliga och omöjliga situationer. När man läser dem känns det ibland som att man inte ses som en välkommen samarbetspartner, utan snarare som en motpart eller rentav en fiende.

Oftast görs det i sådana avtalsförslag försök att redan på förhand skjuta över hela ansvaret för eventuella fel i den slutliga översättningen på oss översättare. Däremot saknas helt beskrivningar av arbetsflödet hos LSP, så att vi inte kan veta om översättningen granskas internt eller externt och vilken kompetens granskaren i så fall har. I vissa fall saknas helt kriterier för vad som ska anses som bristande kvalitet. Ibland verkar det som om det är slutkundens uppfattning om kvaliteten som är avgörande, och som sedan av LSP passas vidare till oss frilansare utan att vi får möjlighet att kontakta slutkunden eller diskutera bedömningen.

Det ekonomiska maktförhållandet mellan LSP-ledet och frilansarna är mycket ojämnt trots att LSP i sin marknadsföring gärna hänvisar till oss översättare som sin viktigaste resurs. Denna hållning återspeglas mera sällan i överlämnade avtalsförslag, utan de verkar snarare ensidiga, obalanserade och ibland rentav hotfulla. (Naturligtvis finns det även många LSP vars policy är ett mer jämlikt förhållande. Men sådana LSP föreslår inte ens avtal av denna typ!)

Bakom en del avtalsförslag kan man ana att de tagits fram av ett helt team av jurister. Sådant gör det svårt för oss, som normalt är utelämnade helt åt oss själva med avtalsförslaget, att kontrollera och bedöma det. Att inhämta juridisk rådgivning är oftast förknippat med kostnader som inte kan motiveras för en enskild näringsidkare.

Frågar vi någon gång t.ex. projektledaren hos aktuell LSP vad den eller den paragrafen innebär får man ofta som svar att bestämmelsen inte ska tas på allvar eller att den aldrig förr har använts och därför kan bortses ifrån. Men varför formulerar de något som de inte menar allvar med?

Vi frilansöversättare betraktar oss som viktig del av språkindustrin, men samtidigt är vi medvetna om att vi i vår roll som egenföretagare inte har ekonomiska eller andra möjligheter att hantera avtalsförslag av den beskrivna typen på ett betryggande sätt (även om vi naturligtvis har åtminstone teoretisk frihet att avvisa och inte underteckna dem). Men oavsett om något är nedtecknat i skriftlig form eller bara utgör en muntlig överenskommelse så föreligger alltid ett avtal mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Och det som inte uttryckligen har reglerats i avtal bestäms av lagar och liknande allmänna föreskrifter – inom svensk jurisdiktion främst Avtalslagen anno 1915.

SFÖ:s styrelse vill nu uppmana frilansmedlemmarna att fundera över och svara på vilka punkter i samarbetet med LSP-ledet de anser vara så viktiga att de borde regleras i ett specifikt avtal. Vi har sedan som mål att diskutera detta med företagsmedlemmarna och sedan helst utarbeta ett avtalsförslag med regler som skyddar båda parterna lika mån, eller som åtminstone känns acceptabla för båda parter.

En sådan avtalsmall skulle sedan kunna användas som avtalsförslag inför framtida samarbeten – ett avtalsförslag som är jämlikt och som främjar förtroende mellan parterna.

I denna situation kan vi utnyttja det faktum att SFÖ inte är en fackförening (vilket en del frilansare ibland beklagar) utan en organisation som förenar frilansare och LSP och som möjliggör samarbete dem emellan.

Kära frilanskollegor, fundera gärna över vad ni tycker är viktigt för samarbetet och som borde finnas med i ett avtal med en översättningsbyrå. Skicka era idéer till Avtalsgruppen. Självklart är även våra vänner företagsmedlemmar i LSP-ledet välkomna att redan nu börja delta i diskussionen.