Aspiration och inspiration

Fortbildning som ferie

Så nära och ändå så långt borta – det kunde vara en geografisk beskrivning av Island, men också en språklig. Mycket av isländskan känns med lite ansträngning igen av en skandinav, men samtidigt är den främmande. När jag nu för tredje året i rad deltog i Nordkurs – ett initiativ av Nordiska Språkrådet där man som universitetsstuderande kan få studera språk, litteratur och kultur i något av de nordiska länderna – gällde det att överbrygga detta språkliga avstånd. En sak är att acceptera en viss fördröjning i förståelsen – och inte låta det påverka en. Är man dessutom bevandrad i språkhistoria och har bra associationsförmåga hjälper det. Men en viss drillning går inte att komma ifrån.

Skolbänken framför solstolen

Jag var förvarnad, men det stod snart ändå ganska klart att det gällde att ligga i för att klara kursen. Utöver ett traditionellt prov med hörförståelse, grammatik och egen textproduktion i slutet förväntades några rader på isländska varje dag i en dagbók, ett muntligt föredrag på isländska, en inspelad intervju med valfri islänning och en längre essä (förvisso på valfritt språk). Mastigt, javisst, men roligt och utmanande! (Underkänt resultat innebär att det utbetalade stipendiet måste betalas tillbaka, vilket i sig är en motivation …).

Den dagliga språkundervisningen kompletterades med separata föreläsningar om isländsk kultur, historia, musik och geologi. Två lördagar ägnades åt heldagsutflykter i närområdet med hisnande naturscenerier och tveksamt sommarväder. Inte åker man kanske till Island för sol och värme, men dagarna utan regn och med temperatur över 10 °C var lätt räknade.

Verkligt språkbad

Bad är viktigt även på Island och särskilt samtalen med lokalbefolkningen ”í heita potti” (varma bassänger) kombinerade nytta med nöje. Visst är det begränsat vad man kan lära sig under tre–fyra veckor, men att vara konstant omgiven av språket underlättar. Sällskapet av andra språktokiga nordbor brukar också vara så stimulerande att man har intrycket av att det går lätt och att man lär sig extra mycket (ibland till och med mer än vad lärarna tänkt sig). Dessutom är Nordkurs i sig en bra övning i skandinaviska: i Islandsfallet undervisade lärarna t.ex. på danska och norska och mycket av tiden ägnades också åt jämförelser mellan danska, norska och svenska. I något enstaka fall behövdes engelska som metaspråk, men oftast ansträngde sig alla att tala på sitt eget språk (eller snarare dialekt).

Aspirationer och böjningar

Och isländskan? Jodå, ”den som aspirerar lyckas” skulle man kunna såga, i alla fall med isländskt uttal. Ljudläran krävde en hel del övning och högläsning, och det är kanske just den och dess preaspirationer, tonlösa kombinationsljud (t.ex. hn-), varierande konsonantljud (t.ex. -g) och det exotiskt ”krispiga” som skapar det isländska.

I övrigt gick tankarna ofta till tyskan och dess kasusstyrande prepositioner och svaga och starka böjningar. Tvära kast mellan igenkänningens glädje och den nästan bottenlösa desperationen inför antalet former som ska infinna sig, utan fördröjning, i den enklaste vardagsdialog. När t.o.m. räkneorden (i alla fall 1 till 4) visade sig böjas i genus och kasus – och numerus! – började flera misströsta. Räddningen var de språkteknologiska verktyg som kom att bli oumbärliga: Islex och Beygingarlýsing íslensks nútímamáls (som utvecklas av språkinstitutionen Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum). Några knapptryck och vips framträdde de tjugofyra möjliga formerna för ett substantiv. Det knepiga blev förstås att överföra detta till mentala bilder och kunna välja rätt form i en spontan konversation. Särskilt tydligt blev detta i den pedagogiska idén ”Íslenskuþorpið” där vi skulle samtala med riktiga personer, i verkliga situationer och spela in och analysera dessa trevande samtal.

Hållbar ”holiday”

Genom att man får möjlighet att vara längre än några dagar på ett och samma ställe blir det snarare en känsla av vardagsliv (där mataffärer, restauranger och återvinningssystem kan upptäckas i lugn och ro) än semester som präglar vistelsen. Hetsen med att se och uppleva blir också mindre än på det jag brukar kalla ”svett- och svältsemestrar” (kortare vistelser, vanligen i varma länder där man knappt hinner äta för alla attraktioner och evenemang) och ersätts ganska snart av dagliga rutiner. Hållbarhetsforskaren Kimberly Nicolas ger också det som ett exempel på hållbar semester (Dau i ETC, 2018-07-02): ”Man kanske ska tänka på att stanna en längre tid och bli del av en kultur, lära sig språket och gå djupare för att få nya perspektiv, inte bara poppa över för en helgsemester.”

På ett sätt är detta också vad som skulle kunna kallas ”förträngningssemester”. Genom att helt fokusera på t.ex. kasusböjningar av räkneord och preaspiration framför dubbla konsonanter kan annat tvingas bort från strålkastarljuset, åtminstone för en stund. Vinsterna är således många – och för den översättare som kanske funderar på att utöka sin källspråksrepertoar kan jag inte tänka mig en bättre semester (som dessutom kan vara avdragsgill).