Älva – Värmlands hjärtpulsåder

”Värmländskan har lika tjocka L som vattnet i Älva” lyder den korta beskrivningen av den värmländska dialekten. Och förvisso var vattnet i Älva (ingen värmlänning säger Klarälven) tjockt på 50- och 60-talet när pappersbruk och samhällen längs älven släppte ut orenat avloppsvatten i det strida flödet, men dagens Klarälven flyter ren och badbar i sina två mäktiga grenar och många fåror genom Karlstad. Ett kvällsdopp i solnedgången från Gubbholmen, strax nedströms vår konferenslokal, är en upplevelse, särskilt om det är snösmältning i Norge, ty då får man rask skjuts till Yttre hamn och Hammarösjön!

Klarälvens delta i Karlstad är Sveriges största aktiva delta, och Karlstad växer i yta med ca 1 hektar per år – det är välkommet med tanke på att stadens folkmängd också beskriver en brant stigande kurva. Kurvan blev extra boostad under pandemin, när många Stockholmare upptäckte att man kan bo billigt och vargnära i Karlstad, jobba på distans och ta snabbtåget till Stockholm någon gång i veckan för att åtminstone visa sig på kontoret.

Älven och det omgivande landskapet är också en rik inspirationskälla för både hädangångna författare som Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf, och nutida som Lars Andersson.

Selma berättar sägnen om den värdelösa och steniga utmarken norr om Vänern. Där bodde en storman med sina sju söner. Sönerna kivades för jämnan om vem som var förnämast, och stormannen som ledsnade på tjafset satte alla sju vid varsin plog vid Vänerstranden, med uppdrag att plöja en fåra norröver. Det gick utan nämnvärda problem för sonen i mittfåran, åtminstone tills han närmade sig Sysslebäck där det började bli stenigare. Övriga söner fick det svårare ju längre österut eller västerut deras plogfåror låg. Sju raska men tämligen utschasade värmländska gossar frågade vid aftonvarden sin far vem han nu tyckte hade plogat den yppersta fåran och var förnämast bland dem (icke helt oväntat hade mittsonen stora förhoppningar därvidlag).

”I ett plogland som detta,” sade fadern, ”är det av större vikt, att alla fåror passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga. Jag tror, att den, som kommer till de långa, smala sjöarna i Nordmarken och på Dal, måste erkänna, att han sällan har sett något skönare. Men ändå ska han efteråt tycka om att se de ljusa, fruktbara trakterna omkring Glafsfjorden och Värmeln. När han där har levat i öppen och glad bygd en tid, lär han tycka om att byta ut den mot de långa, trånga dalarna längs med Fryken och Klarälven. Och om han tröttnar också på dessa, bli han nog glad att träffa de mångformade sjöarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och är så talrika, att ingen kan behålla dem i minnet. Efter de söndersplittrade sjöarna blir han säkert glad att möta en stor och vid vattenyta som Skagerns. Och nu vill jag säga er, att på samma sätt som med plogfåror är det med söner. Ingen far blir glad över att en är förmer än de andra. Men kan han vända sina blicka med samma glädje från den yngsta till den äldste, då känner han frid i sinnet.”

Ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Selma Lagerlöf, 1906-07